Hej. vet att jag inte bloggat alls det senaste, och varför är personliga anledningar. Plus att skriva helt meningslösa saker är = noll för mig - jag vill skriva om betydelsefulla saker för mig typ..

Så idag ska jag skriva om det allra sista året Lisa och jag delade.

I januari 2009 letade vi häst till mamma. Mamma är inte särskilt kräsen, utan ville bara ha en häst att rida på - utan särskilda krav. Medans jag mer än gärna har en läromästare som är äldre och som kan saker. Av en heeeeeeelt vanlig slump ramlade vi över Lisas annons, tanken var inte att vi skulle köpa häst utan ta en på foder - men på något sätt åkte vi och provred Lisa. Tyvärr hade dom inget ridhus utan jag fick rida på en stenhård bana som var verkligen usch och fy. Men skritt och trav blev det. Och nåååågot inom mig sa "ta denhär hästen". Hon var uppjagad,stressad och hade en obalans i sitt sinne.

Hon var nästintill en problemhäst att sadla, då hon både gjorde kosparkar och bet folk hej vilt. Men vi tog henne iaf. Jag började om med henne från början - och efter nästan 3 månader, kunde man sadla och fixa utan att hon varken sparkade och bet. Hon blev lycklig av att ridas, vilket vi inte sett på provridningen.

Hon lärde mig så oändligt mkt, men någon hoppning blev det inte. Då var hon som ett skott som for fram utan att ens tänka sig för - ohanterbar. Så jag fick åter börja om, sakta och säkert.

Då hände det... jag hade gett lisa sin mat, för att hon var så mager. Och hon börjar flema(googla på "hästen flemar" så ser ni bilder på vad jag menar) ovanligt mkt och börjar liksom hulka som om hon inte får luft - vilket hon inte fick heller!

jag får panik, tar ur henne ur hagen och går och hoppas på att hon ska bli bättre - icke. Vi får ringa veterinären som tar nästan 1timma på sig att komma, vid dethär laget är lisa jättedålig och kan knappt stå. Efter många undersökningar så får vi veta att lisa har en foderstrupsförstoppning och att chansen att överleva är fruktansvärt liten. Men 2-3 timmar senare åker veterinären och lisa verkar "fullt normal" - vardagen blir som vanligt. Men vid 12 får mamma en orosväckande känsla i magen och sticker ut som ett skott för att se hur lisa mår. Då står lisa i boxen och är svettig på hela vänster sidan, jätteblöt var hon. Och skakar hela hon. På med nästan 4(!) fleece täcken som veterinären sa till oss och sen kom två veterinärer som kämpade nästan 7 timmar med att lösa upp foderstrupsförstoppningen IGEN. tillslut, efter mycket svett och blod, verkade saker gå tillbaka och tillslut fick veterinärerna åka hem och sova en stund för att senare komma tillbaka på återbesök.

När dom kom tillbaka var det en trött, fysiskt slut häst som dom mötte. Men hon mådde iaf bättre. men dom beordrade oss att åka till en klinik för att veterinärerna skulle ha koll 24/7 - men pga försäkringsbolaget som strulat hade inte vi någon försäkring. Och det skulle kosta flera tusen om vi ställde henne på klinik - så vi fick verkligen ALLT tänkbart som vi själva fick spruta, på EGET bevåg(inget jag rek.). Efter närmare 2-3 veckors konstant sprutande och konstanta veterinärbesök kunde lisa äntligen äta blötlagt hö och blötlagt foder - och som hon åt! men tack vare såren i strupen fick hon bara äta "småmål" men hon fick också äta grönt gräs som var kort. Så vi hängnade in hela gräsmattan så fick lisa leka gräsklippare - hon levde som en prinsessa. Hon fick jättegott grönt gräs, blötlagt hö(bästa sorten ofc!) och foder och MASSOR av ompyssling av både mig och mamma.. Efter flera veckors rehab. så var Lisa tillbaka och hon fick åka på sommarbete - och som hon njöt! Och hon fick även börja ridas.

Livet lekte, lisa och jag hade fått en helt annan kontakt - hon var tacksam mot mig, visade aldrig någon ilska mot mig - hon blev häst igen!

Jag och Lisa genomgick en hoppträning av "världsklass" (enligt mig, jag var stolt!). Lisa hade bevisat att även om man nästan var 25 år, kunde man fortfarande leka "hingst" och hoppa som en kanonkula. Flera förvånades när vi sa att lisa var så gammal som hon var!

det var ungefär då det hände... Jag hade skaffat en nätt liten travsto som jag skulle ha som "projekt". Och när vi släppte ihop Lisa och Alina(som stoet hette) hade allting varit lugnt. Lisa hade visat med klara besked att Alina var HEMSK och inte ville ha med henne och göra.. men den kvällen kommer jag aldrig glömma.

Jag hade tagit in båda hästarna och skulle linda av Lisa bak(ja, hon gick med lindor i hagen pga olika anledningar) när jag ser att nästan hela lindan är full av blod - mitt hjärta fryser till is och jag tänker "helvete!" men samtidigt tänker jag att det är säkert något skrapsår och det är snart borta...

Men sårena blev aldrig bättre som att långt upp på lårena. Hon blev allt sämre och tillslut åkte vi till Skara Hästklinik. efter röntgen plåtarna får vi ett hemskt besked. Sårena är såpass infekterade(plus lösa benbitar) att med en operation KANSKE hon skulle kunna gå i hagen/promenadridas.. vi stod inför vårat värsta beslut.

Skulle vi utsätta Lisa för att opereras som nästan 25åring eller skulle hon vandra vidare? efter att stått och bara klappat/pussat/gråtit mot Lisas hals bestämde sig jag och mamma.

mamma ringde Kristoffer(våran f.d underbara veterinär) och berättade hur det såg ut och vad vi kände - kristoffer höll med.

Vi bestämde att lisa skulle få vara fri, hon skulle få vandra vidare. Hon hade skänkt oss kunskap, tålamod och lycka i nästan ett helt år. Nu var det våran tur att ge något tillbaka och detta var det enda tänkbara.

tillslut kom dagen, jag stod inne hos lisa när kristoffer kom. Han sa inget, han stod bara i bakgrunden väntade ut oss. Jag luktade på lisa, som jag skulle sakna henne. hennes mjuka päls, hennes vackra ögon. hennes fula öron som gjorde henne till....just det...Lisa. Hon visste, hon tittade mig i ögonen och jag kan svära på att hon sa "släpp mig nu, nu är det min tur att få se hur himmelen ser ut". Hon såg så säker ut, som om hon litade på oss, på kristoffer som hon typ hatade. Jag kramade henne en sista gång, viskade i örat "vi ses igen, lisa - jag älskar dig" och lisa la sitt huvud i min famn. sen gick lisa mot himmelen och inom mig kände jag en blöndande glädje...

Lisa hade fått sitt lyckliga slut i gläntan i skogen, hon hade fått frid nu och inom mig visste jag att en del av lisa fortfarande levde inom mig..

Vila i frid, tappra kämpe!

Ballinrea

1986 - 2010

idag kände jag att det gamla hann i kapp mig, jag såg det i ögonen. Det som jag fasat för längre, se det jag själv gjort i repris. jag blev vettskrämd, klumpen i magen vände sig - borrar stora hål i magen... den känslan släpper man aldrig. Man håller om den, släpper den aldrig, för rädd att nästa gång ska det göra ondare..

jag har insett att även om man skyddar sig ifrån det, så kan man inte släppa det. Det går där, viskar hatet i örat på en.

När man försöker släppa det, så kommer ändå folk och river sönder hålena igen, precis som att "vadå? du bryr väl dig inte?" men det gör nästan ondare då. Folk blir irreterade för att man vill bearbeta saker, men man vill liksom få arbetat igenom det, acceptera det och sen fortsätta.

Idag går jag utanför mina ramar och ska berätta om hästen som totalt förändrat mitt liv. Och som jag snart måste lämna ifrån mig , trots att jag inte vill - men är illa tvungen...

Denna underbara individ åkte jag och provred en kväll i April förra året(2010). Först började ägaren rida för att jag skulle kunna stå på marken och se hur hon rörde sig, fungerade och hur ägaren red henne. Hon såg väldigt stressad ut, svårriden och allmänt hetsig ut. Tillslut fick jag sitta upp och det var en häst med STORA steg som gick iväg. Efter det följde världens bästa timma. Visst var hon stressad i galoppen men det var inget jag la större vikt på, utan att det utan vidare skulle gå och fixa. Sen kom vi till hoppningen och där blossade hela hästen upp i lågor. Hoppade upp till 90cm sen fick det vara bra - hon skötte sig jättebra, dock drog hon som x2000 efter hindret..

jag och Snäckan efter provridningen.... 

tillslut kom denhär underbara individen vid namn Baroness 5 hem till mig, och det var en provvecka. första ridningen gick katastrofalt, jag fick nästan näsan knäckt osv. Dock satte jag på henne ett hackamore för att se vad som hände och vips var det en underbar häst under mig som trollade! Och där bestämde jag mig också för att ta henne. Och eftersom hon var en käck liten snäck - fick hon också sitt smeknamn - snäckan...

Efter det följde flera underbara uteritter, mysiga dressyrpass och små hopp-pass hemma. men sen började snäckan bråka under ryttare, var okontrolerbar och var allmänt "upp i det blå". Blev en sväng till Skara Djursjukhus där dom konstaterade att hon hade det jag fasade mest för - Kissing Spines. Där fick jag också förklarat att hon ABSOLUT inte skulle hoppas något mer innan hon var stärkt i ryggen... Där insåg jag också att, hon skulle behöva MÅNADER för att komma tillbaka. Ville jag offra flera månader? eller ville jag ha en häst att göra "det jag ville på"?

jag ville inte tänka någonting alls, jag var för ledsen för att tänka. min vackra snäckan, som jag hade plågat i flera månader utan att veta om det hade ont. Jag kunde knappt stå ut med mig själv vad jag gjort mot henne...

Snäckan stog i säkert 2 månader innan jag ens satt upp på henne, och det var SÅHÄR skönt att sitta på ryggen, känna stegen - allting hade jag saknat.

Och nu ska hon försvinna från mig, för all framtid kasnke. Mitt hjärta krossas bara vid tanken, min vackra underbara häst - som jag verkligen inte kan tänka mig utan ska försvinna...

nu orkar jag inte skriva mer, för snart börjar jag gråta om jag ska skriva mer..

men langar lite foton under våra månader ihop.. enjoy.

Idag har varit en dag med blandade känslor, eller snarare sen igår.

Var hos psykologen, där vi pratade om mitt liv i allmänthet - och tillslut kom hon till en punkt som rev upp många sår. Jag fick bita mig i kinden för att inte gråta, för att inte bli arg, för att inte få panikattackerna. Men hon såg, att jag blev som förbytt, för jag kände hur jag släckte lågan i mina ögon. Alla känslor som rörde sig i huvudet, kroppen, sårena som påmindes om hur ont det gjort en gång i tiden. Alla tankar som farit runt som en kniv och skärt upp - allting påmindes.

men det slutade bra iaf, det kändes väldigt skönt att hon fick mig att le igen. Men jag fick numret till BUP's jourcentral i Skövde i fall att. Och som det ser ut nu kommer jag även få tider hos Kvinnokliniken för att få bukt med allting, det kändes skönt att någon ÄNTLIGEN förstod hur jag mådde, som såg att det inte hjälper med "det fixar sig" utan verkligen tog tag i det. Det kändes så himla skönt, som en propp som varit sluten äntligen löstes upp och jag kunde andas igen.

Idag vaknade jag och tänkte "mitt liv är inte så pjåkigt ändå" - och det levde jag med. Sen kom min mentor och lämnade en lapp om högskoleprov man kan göra för att sedan kunna söka högskola osvosv. Så antingen i vår eller i höst så sätter jag mig med ett högskoleprov - vet inte, men på något sätt kändes det rätt och så....vuxet? Som om jag precis tagit mina första steg mot MIN framtid, något som JAG vill. Nu är det jag som bestämmer mig framtid, JAG, enbart jag. Det kändes, vuxet.. ja precis, VUXET!

Sen när jag satt på min Svenska B lektion fick jag tillbaka mitt Antik-prov(innehåller bla Iliaden, Odyssén(?) osv). Och jag klarade det! :D Jag blev så himla glad!

Sen blev jag ledsen, Snäckan åker i veckan. Jag vet inte varför jag blev så oerhört ledsen, men det sprack inom mig. Jag ville bara skrika, säga nej och egentligen krama min pärla och viska i hennes öra "du kommer aldrig härifrån så länge jag kan sätta stopp" men det kan jag ju inte...

Min älskade underbara häst...

KOMMER ETT INLÄGG OM HENNE SENARE...

...så är man äntligen tillbaka i Skara! :D

Fredagen bestod nästan enbart av att relaxa och ha det gött, as always - dock gick jag ner och mockade alla boxar och fixade för hästarna mina skulle komma in och sooova :)

Lördagen bestod av att göra lite allt möjligt. På kvällen bar det av mot Skövde och bilträff(bilen bestod av fem people - jag, jimmy, Olivia som satt i bak och Robert som körde och Tony bredvid), inte mycket till träff egentligen - men det var nice ändå, men huxflux så bar det av mot Lidköping.

Väl där cirkulerade vi typ mitt i centrum som yra höns och jag som en illamående....ja...gud vet inte vad xD. DOCK INTE AV NÅGON ALKOHOL, för jag drack absolut ingenting :P Tillslut efter mkt och och men så skulle Tony och Jimmy in på någon Pub/cafe sak och dom han väl knappast sätta fötterna utanför innan dom fick gå ut igen, jävla tanter :P Tillslut fick dom sin jävla öl på någon resturang. Och efter det bar det av mot sjön och lite körning där. Dock följde jag inte med ut, inte Olivia heller för den delen :) tacksam för att hon stannade med mig på torra land.

Efter det bar det hemåt ungefär. Hade en VÄLDIGT(och då menar jag det verkligen) trött Jimmy i baksätet och tillslut sov nästan alla i bilen utom robert som fokuserade på bilkörandet.

FINALY var vi hemma runt ett, och ja, jag har nog aldrig varit så glad för värme som jag var då! för jag frös som en gud vet inte vad i bilen :)

Nu ska jag gör mig iordning för att stiga i säng :) skolvecka is on!

Nu får det bli sängen,

blir en tidig morgon 07.00 börjar min skoldag, alltså upp vansinnigt tidigt

och äta och fixa innan jag beger mig ut mot stallet :)

Imorgon står ridning och körning på schemat, soft som fasen.

Inatt lär jag sova gott, efter att ha pratat med bästa som är ända borta i Linköping, tycker synd om honom - men uppenbarligen var det bara en sak han tyckte var dåligt och det var något med duschen.. typ något att hänga draperiet i?

vettefasen vad han dillade om - han är lite koko dendära, men söt ändå :)

godnatt folket!

(nu sätter jag på radion får lite relax och sooova)

tror det är rätt många, särskilt gymnasieelever som uppfattar denhär tiden på året som fruktansvärd. eller hur? Våren är nära men ändå så långt bort. personligen är jag fruktansvärt trött på all snö, och det faller ännu mera! Det är

inte riktigt klokt hur mkt snö som faktiskt landat bara denna veckan!

Jag som går 2:an på gymnasiet känner ändå lite såndära småförhoppning,

det märks på mina betyg och mina lektioner. Aldrig haft såhär bra närvaro på lektionerna, och ändå försökt ge allt på lektionerna. Rätt roligt faktiskt,

hur man kan förändras från "skolk"/dålig närvaro till nästintill 100 % närvaro och NÖJDA lärare - det gör mig stolt över mig själv. Att veta att läraren faktiskt

är extremt nöjd över en för sin insatts. Plus, jag har en mor och en styck pojkvän som tjötar rövarna av sig på mig om jag inte sköter mig - och det är SÅHÄR

jobbigt att lyssna på dom.

Sen att jag kunde göra mamma stolt och säga att jag faktiskt pluggat

på veckorna och varit noga förberedd är nästan mer roligt än någonting annat.

Som i tisdags när jag och min underbara Nina Andersson satt och plugga 2,5(!) timmar i ett av klassrummen! Var roligt och ringa och säga det och få svaret "öh, men gud vad duktig du är!" - det är värt massor att höra!

Dessutom, jag och nina hade förberett oss med godis(gratisgodis från jula) som vi åt under tiden. Det var nästintill knäpptyst hela den gången. Så sjukt stolt över både mig och Nina. Och Christer(våran fritidsledare) var också jättestolt över oss, som självmant gick och satte oss :)

Nu ska jag vila mig inför nästa lektion - Etologi med fröken Då

alltid lika underbart och sitta och höra henne tjöta ;)

idag var jag duktig, skött mina lektioner så in i bääängen.

Alltså har jag gått på min etologi,hästk. och svenska b.

Etologin innehåll nästan enbart eget arbete, seriöst läraren kan snacka HUR

länge som helst. Och seriöst, man skriver minst 2 sidor varje lektion, MINST.

På hästkunskapen hade vi alla hästens sinnen, nyttigt att lära sig faktiskt - några

erfarenheter rikare. Och på Svenska B håller vi på med typ filmanalyser?.

Satt och tittade på Robin Hood, med Kevin Kostner?(äh, orkar inte googla upp hur gubben stavas/heter) och ja, insåg rätt fort att jag redan sett den så :)

feeeeling good.

nu ska jag lägga mig i sängen, vara social mot Nina och se film och äta massa Jula-godis som vi "snodde" ;) Gratis är gott!