Hej. vet att jag inte bloggat alls det senaste, och varför är personliga anledningar. Plus att skriva helt meningslösa saker är = noll för mig - jag vill skriva om betydelsefulla saker för mig typ..

Så idag ska jag skriva om det allra sista året Lisa och jag delade.

I januari 2009 letade vi häst till mamma. Mamma är inte särskilt kräsen, utan ville bara ha en häst att rida på - utan särskilda krav. Medans jag mer än gärna har en läromästare som är äldre och som kan saker. Av en heeeeeeelt vanlig slump ramlade vi över Lisas annons, tanken var inte att vi skulle köpa häst utan ta en på foder - men på något sätt åkte vi och provred Lisa. Tyvärr hade dom inget ridhus utan jag fick rida på en stenhård bana som var verkligen usch och fy. Men skritt och trav blev det. Och nåååågot inom mig sa "ta denhär hästen". Hon var uppjagad,stressad och hade en obalans i sitt sinne.

Hon var nästintill en problemhäst att sadla, då hon både gjorde kosparkar och bet folk hej vilt. Men vi tog henne iaf. Jag började om med henne från början - och efter nästan 3 månader, kunde man sadla och fixa utan att hon varken sparkade och bet. Hon blev lycklig av att ridas, vilket vi inte sett på provridningen.

Hon lärde mig så oändligt mkt, men någon hoppning blev det inte. Då var hon som ett skott som for fram utan att ens tänka sig för - ohanterbar. Så jag fick åter börja om, sakta och säkert.

Då hände det... jag hade gett lisa sin mat, för att hon var så mager. Och hon börjar flema(googla på "hästen flemar" så ser ni bilder på vad jag menar) ovanligt mkt och börjar liksom hulka som om hon inte får luft - vilket hon inte fick heller!

jag får panik, tar ur henne ur hagen och går och hoppas på att hon ska bli bättre - icke. Vi får ringa veterinären som tar nästan 1timma på sig att komma, vid dethär laget är lisa jättedålig och kan knappt stå. Efter många undersökningar så får vi veta att lisa har en foderstrupsförstoppning och att chansen att överleva är fruktansvärt liten. Men 2-3 timmar senare åker veterinären och lisa verkar "fullt normal" - vardagen blir som vanligt. Men vid 12 får mamma en orosväckande känsla i magen och sticker ut som ett skott för att se hur lisa mår. Då står lisa i boxen och är svettig på hela vänster sidan, jätteblöt var hon. Och skakar hela hon. På med nästan 4(!) fleece täcken som veterinären sa till oss och sen kom två veterinärer som kämpade nästan 7 timmar med att lösa upp foderstrupsförstoppningen IGEN. tillslut, efter mycket svett och blod, verkade saker gå tillbaka och tillslut fick veterinärerna åka hem och sova en stund för att senare komma tillbaka på återbesök.

När dom kom tillbaka var det en trött, fysiskt slut häst som dom mötte. Men hon mådde iaf bättre. men dom beordrade oss att åka till en klinik för att veterinärerna skulle ha koll 24/7 - men pga försäkringsbolaget som strulat hade inte vi någon försäkring. Och det skulle kosta flera tusen om vi ställde henne på klinik - så vi fick verkligen ALLT tänkbart som vi själva fick spruta, på EGET bevåg(inget jag rek.). Efter närmare 2-3 veckors konstant sprutande och konstanta veterinärbesök kunde lisa äntligen äta blötlagt hö och blötlagt foder - och som hon åt! men tack vare såren i strupen fick hon bara äta "småmål" men hon fick också äta grönt gräs som var kort. Så vi hängnade in hela gräsmattan så fick lisa leka gräsklippare - hon levde som en prinsessa. Hon fick jättegott grönt gräs, blötlagt hö(bästa sorten ofc!) och foder och MASSOR av ompyssling av både mig och mamma.. Efter flera veckors rehab. så var Lisa tillbaka och hon fick åka på sommarbete - och som hon njöt! Och hon fick även börja ridas.

Livet lekte, lisa och jag hade fått en helt annan kontakt - hon var tacksam mot mig, visade aldrig någon ilska mot mig - hon blev häst igen!

Jag och Lisa genomgick en hoppträning av "världsklass" (enligt mig, jag var stolt!). Lisa hade bevisat att även om man nästan var 25 år, kunde man fortfarande leka "hingst" och hoppa som en kanonkula. Flera förvånades när vi sa att lisa var så gammal som hon var!

det var ungefär då det hände... Jag hade skaffat en nätt liten travsto som jag skulle ha som "projekt". Och när vi släppte ihop Lisa och Alina(som stoet hette) hade allting varit lugnt. Lisa hade visat med klara besked att Alina var HEMSK och inte ville ha med henne och göra.. men den kvällen kommer jag aldrig glömma.

Jag hade tagit in båda hästarna och skulle linda av Lisa bak(ja, hon gick med lindor i hagen pga olika anledningar) när jag ser att nästan hela lindan är full av blod - mitt hjärta fryser till is och jag tänker "helvete!" men samtidigt tänker jag att det är säkert något skrapsår och det är snart borta...

Men sårena blev aldrig bättre som att långt upp på lårena. Hon blev allt sämre och tillslut åkte vi till Skara Hästklinik. efter röntgen plåtarna får vi ett hemskt besked. Sårena är såpass infekterade(plus lösa benbitar) att med en operation KANSKE hon skulle kunna gå i hagen/promenadridas.. vi stod inför vårat värsta beslut.

Skulle vi utsätta Lisa för att opereras som nästan 25åring eller skulle hon vandra vidare? efter att stått och bara klappat/pussat/gråtit mot Lisas hals bestämde sig jag och mamma.

mamma ringde Kristoffer(våran f.d underbara veterinär) och berättade hur det såg ut och vad vi kände - kristoffer höll med.

Vi bestämde att lisa skulle få vara fri, hon skulle få vandra vidare. Hon hade skänkt oss kunskap, tålamod och lycka i nästan ett helt år. Nu var det våran tur att ge något tillbaka och detta var det enda tänkbara.

tillslut kom dagen, jag stod inne hos lisa när kristoffer kom. Han sa inget, han stod bara i bakgrunden väntade ut oss. Jag luktade på lisa, som jag skulle sakna henne. hennes mjuka päls, hennes vackra ögon. hennes fula öron som gjorde henne till....just det...Lisa. Hon visste, hon tittade mig i ögonen och jag kan svära på att hon sa "släpp mig nu, nu är det min tur att få se hur himmelen ser ut". Hon såg så säker ut, som om hon litade på oss, på kristoffer som hon typ hatade. Jag kramade henne en sista gång, viskade i örat "vi ses igen, lisa - jag älskar dig" och lisa la sitt huvud i min famn. sen gick lisa mot himmelen och inom mig kände jag en blöndande glädje...

Lisa hade fått sitt lyckliga slut i gläntan i skogen, hon hade fått frid nu och inom mig visste jag att en del av lisa fortfarande levde inom mig..

Vila i frid, tappra kämpe!

Ballinrea

1986 - 2010