idag kände jag att det gamla hann i kapp mig, jag såg det i ögonen. Det som jag fasat för längre, se det jag själv gjort i repris. jag blev vettskrämd, klumpen i magen vände sig - borrar stora hål i magen... den känslan släpper man aldrig. Man håller om den, släpper den aldrig, för rädd att nästa gång ska det göra ondare..

jag har insett att även om man skyddar sig ifrån det, så kan man inte släppa det. Det går där, viskar hatet i örat på en.

När man försöker släppa det, så kommer ändå folk och river sönder hålena igen, precis som att "vadå? du bryr väl dig inte?" men det gör nästan ondare då. Folk blir irreterade för att man vill bearbeta saker, men man vill liksom få arbetat igenom det, acceptera det och sen fortsätta.