fick faktiskt, när jag pratade med Ellen - hon som också driver propellen.bloggplatsen.se en idé att skriva om min riktigt först kärlek. som också hände för inte alls länge sen.

jag har alltid varit inrutad i dehär med att killen lämnade mig vid dryga 3 månader tillsammans, och jag blev livrädd varje gång det närmade sig tidpunkten där runt och då tog jag avstånd direkt - för min egen skull för att slippa bli sårad. men vad händer då, killen uppfattar det här som att "jaha, hon gillar inte mig....osv" och givetvis gör killen slut. Tråkigt men sant.

Men när jag fyllde 17 bestämde jag mig för min egen skull att bara vara, chilla och låta livet gå på. Det var ungefär här jag träffade killen som förändrade det mesta. Han var äldre än mig, 22 år, men inget jag ser negativt på.

Han var verkligen supergo, underbar på alla sätt och man fick alldeles såna där rysningar i kroppen av att tänka på honom eller vara med honom.

jag levde det allra bästa livet i 3 månader, sen hamnade jag tillbaka i samma mönster. Rädd som jag blev och jag tog avstånd. Men han stannade där, som en karborre som inte ville släppa tröjan den fastnat på. där mjuknade jag upp,

men också där fanns det som aldrig funnit, tänk om han bedrar mig? tänk om han är otrogen? well, i think you get the point?

Men jag levde precis som vanligt, tills en vecka innan vi skulle ha 6 månader ihop.. mitt liv försvann, han gjorde slut utan en särskilt bra anledning och mitt liv förstörde totalt.

Idag har jag insett att jag blev stark av att han gjorde slut, idag kan jag fokusera framåt utan att förlora målet..

Jag har fortfarande svårt, men med mycket hjälp från både psykolog och kurator har jag hittat tillbaka relativt iaf..

jag kommer aldrig glömma det som han o jag hade, men samtidigt - lives goes on for a reason...