Dagen inlägg lägger jag på familjen.

Min familj består av en mamma,en pappa, 2 bröder(en hel och en halv) och massa djur. Och jag ska säga the truth, min familj ÄR LÅNGT IFRÅN PERFEKT.

Det senaste året har jag lagt mindre tid på familjen, då mitt mål är skolan och utbildningen - vilket några i min familj har väldigt svårt med. Mamma och pappa är så glada att jag ska försöka mig på högskolan, som ingen av mina bröder gjort! Men detta ger självklart konsekvenser, min bror har väldigt svårt med att jag försöker sätta skolan framför familjen. Och sist jag var hos honom blev min vändpunkt ännu starkare.

Jag vet att min familj läser min blogg, och jag får ta skiten jag får. Men jag står för vad jag känner, vill och tänker. Jag är en självständig människa i månt o mycket, och hittills har jag fått klara av problem själv. Och jag vet många människor som stått emot sin familj och gått sin egen väg - med misstag, lycka, framgång och familj - och lyckats!

när jag satt och pratade med min bror, så kände jag ett stort "vi är på två olika vågplan och tänker olika". Jag försökte förklara, men han säger bara "du tror du vet vad du gör, men det gör du inte". Jag hade aldrig bytt skola om jag inte känt att detta var för att jag skulle få en bättre skolgång, never. Mamma har låtit mig ta många beslut, många felaktiga och många rättaktiga - men hon har alltid funnits oavsett.

Jag vet så många familjer som är precis som våran. Men många lägger inte så stor vikt vid att ha sina familjemedlemmar precis vid sidan, utan finns där när man som allra mest behöver deras stöd.

Min mamma har varit min bästa vän genom mycket, genom tunga sorger, genom glädje - genom allting. Hon och jag kan läsa av varandra, oftast iaf. Min pappa, som jag tyvärr genom personliga skäl haft dålig kontakt med men som jag äntligen hittat tillbaka till är min stora nallebjörn. Pappa har alltid varit den famnen jag har krupit upp hos när jag haft det svårt eller varit ledsen.

jag vet inte hur andra har det i sina familjer, men jag vet många som sitter i min sits och blir så förbryllade över hur dom andra i sin familj reagerar - kan man inte gå göra sina egna misstag och egna framgångar utan att man ska behöva öppna foderluckan till alla?

eller är jag bara vimsig?

- nu över till liiiite roligare grejer :)

På lördag kommer min bomis hem! så bli så jävla roligt att dra igång med ridningen igen. och att ha tillgång till ridhus! :)

dock värre att jag har dunder huvudvärk, illamående och allmänt sjuk - usch!

dessutom! göteborg horse show på fredag, TAGGA!

har börjat få en dum ovana att bara rätt upp och ner sluta blogga, när jag egentligen har 450965487625 saker jag EGENTLIGEN kan blogga om.

kan iaf säga såhär mkt att jag har varit på STRÅLANDE humör trots omständigheterna igår - helt klart killens förtjänst.

Iaf, var häromdagen och provred en häst, eller nej, en ponny!

En FRUKTANSVÄRT trevlig individ. Matglad as usual för ponnys men, han har liksom, nallebjörn. En trevlig individ, en såndär... to die for, ponny. Cool och brydde sig inte mer än vanligt liksom. En sån ponny som man bara kan vara hos i flera timmar och han bryr sig inte ett smack mer.... om man inte har mumsiga morötter vill säga!

Fick provrida i skritt,trav och ytterst lite galopp. Trevlig ponny och jag är stört förälskad. Rund och go och en sån man faktiskt kan sitta kvar även om det är halt.

Boomerang heter ponnyn, född 1998 och är en Irlänsk import. Svartbrun tror jag han är. Kraftigare sorten - sviiiin söööt! :)

Boomerang och hans ägare on the pic...  

Hej. som sagt, as usual, blivit dåligt med bloggande som vanligt. Helt enkelt varit FÖR mkt på kort tid, så bloggen har blivit lidande. Men jag ska försöka blogga så mkt jag kan och orkar - jag lovar!

har iaf fått väldigt mkt respons för mina mer "känslomässiga" inlägg, just för att så få folk inte vill uppge på sin blogg att dom också har svacka.

Fick från en tjej - väldigt sweet tyckte jag - så jag lämnar ut det på bloggen.

"när jag läser dina inlägg så känns det som att du pratar om mig. jag sätter mig in i ditt liv och jag kan verkligen känna samma sak som dig. jag ger dig tummen upp för att du vågar visa hur du tänker och känner men också att du ger människor att fundera på. fortsätt med detta, jag vet att fler än jag uppskattar detta!"

synd att personen i sig var anonym men bara ett sånt "aaaw" gick genom mitt huvud. Folk uppskattar alltså vad jag skriver! :)

och just det ja... det är ju....Alla hjärtans dag idag!

visserligen jag inte förstår mig på men, jag har seriöst världens finaste pojkvän som oavsett mitt mående - som kanske inte är världens bästa nu - så står han där, optimisten själv. Och det funkar alldeles perfekt för mig, jag trivs gudomligt med att han bara finns där och stöttar mig och mamma just nu när livet är som mest kaos. Och igår lovade han mig faktiskt att följa med på en ridtur till helgen - det räcker för mig! ;)

och sen till lite mindre tråkigt..

Idag skulle Martina fyllt 21(som jag uppfattat det). och det krossas inom mig. våran martini, så livsglad, så himla...perfekt. Hon slets bort från oss som om allting hände på en sekund. finaste martina. Ingenting kommer någonsin bli detsamma...åh gud, martina, jag saknar dig!

Martina Wischnewski Olsson, 14 februari 1990 - 23 augusti 2010 ♥

nu ska jag försöka sova, natten blev inte den bästa för varken mig eller finaste. stackaren, tycker synd om honom :( blir kanske en sväng till tinnie också, känns som hon behöver lite stöd från en gammal hederlig knasboll...

hemma nu, mår långt ifrån okej och min jävla inflammation i axeln dödar mig sakta. Tänker dock inte dra längre än så, för trots allt - gnäll hör vi svenskar i överflöd? ;)

Blev iaf otroligt ledsen av att se snön som föll utanför fönstret, jag menar, alla vill ha vår nu? eller ja, ni skidåkare osv ni älskar nog snön! :D men inte jag...

Nu ska jag se om jag kan göra något vettigt av min dag, eller om jag kommer tillbringa ÄNNU mera tid bara i sängen och se film - förslag?

plus att ja, min kära "lilla" pojkvän ska vara sååå himla duktig och åka ovanför Karlstad och se på rally - när dom har klass 2 varning! :( känner på mig att jag kommer få hjärtinfarkt innan kvällen - shit.

jaja, puss å på återseende! :)

Hej. vet att jag inte bloggat alls det senaste, och varför är personliga anledningar. Plus att skriva helt meningslösa saker är = noll för mig - jag vill skriva om betydelsefulla saker för mig typ..

Så idag ska jag skriva om det allra sista året Lisa och jag delade.

I januari 2009 letade vi häst till mamma. Mamma är inte särskilt kräsen, utan ville bara ha en häst att rida på - utan särskilda krav. Medans jag mer än gärna har en läromästare som är äldre och som kan saker. Av en heeeeeeelt vanlig slump ramlade vi över Lisas annons, tanken var inte att vi skulle köpa häst utan ta en på foder - men på något sätt åkte vi och provred Lisa. Tyvärr hade dom inget ridhus utan jag fick rida på en stenhård bana som var verkligen usch och fy. Men skritt och trav blev det. Och nåååågot inom mig sa "ta denhär hästen". Hon var uppjagad,stressad och hade en obalans i sitt sinne.

Hon var nästintill en problemhäst att sadla, då hon både gjorde kosparkar och bet folk hej vilt. Men vi tog henne iaf. Jag började om med henne från början - och efter nästan 3 månader, kunde man sadla och fixa utan att hon varken sparkade och bet. Hon blev lycklig av att ridas, vilket vi inte sett på provridningen.

Hon lärde mig så oändligt mkt, men någon hoppning blev det inte. Då var hon som ett skott som for fram utan att ens tänka sig för - ohanterbar. Så jag fick åter börja om, sakta och säkert.

Då hände det... jag hade gett lisa sin mat, för att hon var så mager. Och hon börjar flema(googla på "hästen flemar" så ser ni bilder på vad jag menar) ovanligt mkt och börjar liksom hulka som om hon inte får luft - vilket hon inte fick heller!

jag får panik, tar ur henne ur hagen och går och hoppas på att hon ska bli bättre - icke. Vi får ringa veterinären som tar nästan 1timma på sig att komma, vid dethär laget är lisa jättedålig och kan knappt stå. Efter många undersökningar så får vi veta att lisa har en foderstrupsförstoppning och att chansen att överleva är fruktansvärt liten. Men 2-3 timmar senare åker veterinären och lisa verkar "fullt normal" - vardagen blir som vanligt. Men vid 12 får mamma en orosväckande känsla i magen och sticker ut som ett skott för att se hur lisa mår. Då står lisa i boxen och är svettig på hela vänster sidan, jätteblöt var hon. Och skakar hela hon. På med nästan 4(!) fleece täcken som veterinären sa till oss och sen kom två veterinärer som kämpade nästan 7 timmar med att lösa upp foderstrupsförstoppningen IGEN. tillslut, efter mycket svett och blod, verkade saker gå tillbaka och tillslut fick veterinärerna åka hem och sova en stund för att senare komma tillbaka på återbesök.

När dom kom tillbaka var det en trött, fysiskt slut häst som dom mötte. Men hon mådde iaf bättre. men dom beordrade oss att åka till en klinik för att veterinärerna skulle ha koll 24/7 - men pga försäkringsbolaget som strulat hade inte vi någon försäkring. Och det skulle kosta flera tusen om vi ställde henne på klinik - så vi fick verkligen ALLT tänkbart som vi själva fick spruta, på EGET bevåg(inget jag rek.). Efter närmare 2-3 veckors konstant sprutande och konstanta veterinärbesök kunde lisa äntligen äta blötlagt hö och blötlagt foder - och som hon åt! men tack vare såren i strupen fick hon bara äta "småmål" men hon fick också äta grönt gräs som var kort. Så vi hängnade in hela gräsmattan så fick lisa leka gräsklippare - hon levde som en prinsessa. Hon fick jättegott grönt gräs, blötlagt hö(bästa sorten ofc!) och foder och MASSOR av ompyssling av både mig och mamma.. Efter flera veckors rehab. så var Lisa tillbaka och hon fick åka på sommarbete - och som hon njöt! Och hon fick även börja ridas.

Livet lekte, lisa och jag hade fått en helt annan kontakt - hon var tacksam mot mig, visade aldrig någon ilska mot mig - hon blev häst igen!

Jag och Lisa genomgick en hoppträning av "världsklass" (enligt mig, jag var stolt!). Lisa hade bevisat att även om man nästan var 25 år, kunde man fortfarande leka "hingst" och hoppa som en kanonkula. Flera förvånades när vi sa att lisa var så gammal som hon var!

det var ungefär då det hände... Jag hade skaffat en nätt liten travsto som jag skulle ha som "projekt". Och när vi släppte ihop Lisa och Alina(som stoet hette) hade allting varit lugnt. Lisa hade visat med klara besked att Alina var HEMSK och inte ville ha med henne och göra.. men den kvällen kommer jag aldrig glömma.

Jag hade tagit in båda hästarna och skulle linda av Lisa bak(ja, hon gick med lindor i hagen pga olika anledningar) när jag ser att nästan hela lindan är full av blod - mitt hjärta fryser till is och jag tänker "helvete!" men samtidigt tänker jag att det är säkert något skrapsår och det är snart borta...

Men sårena blev aldrig bättre som att långt upp på lårena. Hon blev allt sämre och tillslut åkte vi till Skara Hästklinik. efter röntgen plåtarna får vi ett hemskt besked. Sårena är såpass infekterade(plus lösa benbitar) att med en operation KANSKE hon skulle kunna gå i hagen/promenadridas.. vi stod inför vårat värsta beslut.

Skulle vi utsätta Lisa för att opereras som nästan 25åring eller skulle hon vandra vidare? efter att stått och bara klappat/pussat/gråtit mot Lisas hals bestämde sig jag och mamma.

mamma ringde Kristoffer(våran f.d underbara veterinär) och berättade hur det såg ut och vad vi kände - kristoffer höll med.

Vi bestämde att lisa skulle få vara fri, hon skulle få vandra vidare. Hon hade skänkt oss kunskap, tålamod och lycka i nästan ett helt år. Nu var det våran tur att ge något tillbaka och detta var det enda tänkbara.

tillslut kom dagen, jag stod inne hos lisa när kristoffer kom. Han sa inget, han stod bara i bakgrunden väntade ut oss. Jag luktade på lisa, som jag skulle sakna henne. hennes mjuka päls, hennes vackra ögon. hennes fula öron som gjorde henne till....just det...Lisa. Hon visste, hon tittade mig i ögonen och jag kan svära på att hon sa "släpp mig nu, nu är det min tur att få se hur himmelen ser ut". Hon såg så säker ut, som om hon litade på oss, på kristoffer som hon typ hatade. Jag kramade henne en sista gång, viskade i örat "vi ses igen, lisa - jag älskar dig" och lisa la sitt huvud i min famn. sen gick lisa mot himmelen och inom mig kände jag en blöndande glädje...

Lisa hade fått sitt lyckliga slut i gläntan i skogen, hon hade fått frid nu och inom mig visste jag att en del av lisa fortfarande levde inom mig..

Vila i frid, tappra kämpe!

Ballinrea

1986 - 2010

idag kände jag att det gamla hann i kapp mig, jag såg det i ögonen. Det som jag fasat för längre, se det jag själv gjort i repris. jag blev vettskrämd, klumpen i magen vände sig - borrar stora hål i magen... den känslan släpper man aldrig. Man håller om den, släpper den aldrig, för rädd att nästa gång ska det göra ondare..

jag har insett att även om man skyddar sig ifrån det, så kan man inte släppa det. Det går där, viskar hatet i örat på en.

När man försöker släppa det, så kommer ändå folk och river sönder hålena igen, precis som att "vadå? du bryr väl dig inte?" men det gör nästan ondare då. Folk blir irreterade för att man vill bearbeta saker, men man vill liksom få arbetat igenom det, acceptera det och sen fortsätta.

Idag går jag utanför mina ramar och ska berätta om hästen som totalt förändrat mitt liv. Och som jag snart måste lämna ifrån mig , trots att jag inte vill - men är illa tvungen...

Denna underbara individ åkte jag och provred en kväll i April förra året(2010). Först började ägaren rida för att jag skulle kunna stå på marken och se hur hon rörde sig, fungerade och hur ägaren red henne. Hon såg väldigt stressad ut, svårriden och allmänt hetsig ut. Tillslut fick jag sitta upp och det var en häst med STORA steg som gick iväg. Efter det följde världens bästa timma. Visst var hon stressad i galoppen men det var inget jag la större vikt på, utan att det utan vidare skulle gå och fixa. Sen kom vi till hoppningen och där blossade hela hästen upp i lågor. Hoppade upp till 90cm sen fick det vara bra - hon skötte sig jättebra, dock drog hon som x2000 efter hindret..

jag och Snäckan efter provridningen.... 

tillslut kom denhär underbara individen vid namn Baroness 5 hem till mig, och det var en provvecka. första ridningen gick katastrofalt, jag fick nästan näsan knäckt osv. Dock satte jag på henne ett hackamore för att se vad som hände och vips var det en underbar häst under mig som trollade! Och där bestämde jag mig också för att ta henne. Och eftersom hon var en käck liten snäck - fick hon också sitt smeknamn - snäckan...

Efter det följde flera underbara uteritter, mysiga dressyrpass och små hopp-pass hemma. men sen började snäckan bråka under ryttare, var okontrolerbar och var allmänt "upp i det blå". Blev en sväng till Skara Djursjukhus där dom konstaterade att hon hade det jag fasade mest för - Kissing Spines. Där fick jag också förklarat att hon ABSOLUT inte skulle hoppas något mer innan hon var stärkt i ryggen... Där insåg jag också att, hon skulle behöva MÅNADER för att komma tillbaka. Ville jag offra flera månader? eller ville jag ha en häst att göra "det jag ville på"?

jag ville inte tänka någonting alls, jag var för ledsen för att tänka. min vackra snäckan, som jag hade plågat i flera månader utan att veta om det hade ont. Jag kunde knappt stå ut med mig själv vad jag gjort mot henne...

Snäckan stog i säkert 2 månader innan jag ens satt upp på henne, och det var SÅHÄR skönt att sitta på ryggen, känna stegen - allting hade jag saknat.

Och nu ska hon försvinna från mig, för all framtid kasnke. Mitt hjärta krossas bara vid tanken, min vackra underbara häst - som jag verkligen inte kan tänka mig utan ska försvinna...

nu orkar jag inte skriva mer, för snart börjar jag gråta om jag ska skriva mer..

men langar lite foton under våra månader ihop.. enjoy.

Idag har varit en dag med blandade känslor, eller snarare sen igår.

Var hos psykologen, där vi pratade om mitt liv i allmänthet - och tillslut kom hon till en punkt som rev upp många sår. Jag fick bita mig i kinden för att inte gråta, för att inte bli arg, för att inte få panikattackerna. Men hon såg, att jag blev som förbytt, för jag kände hur jag släckte lågan i mina ögon. Alla känslor som rörde sig i huvudet, kroppen, sårena som påmindes om hur ont det gjort en gång i tiden. Alla tankar som farit runt som en kniv och skärt upp - allting påmindes.

men det slutade bra iaf, det kändes väldigt skönt att hon fick mig att le igen. Men jag fick numret till BUP's jourcentral i Skövde i fall att. Och som det ser ut nu kommer jag även få tider hos Kvinnokliniken för att få bukt med allting, det kändes skönt att någon ÄNTLIGEN förstod hur jag mådde, som såg att det inte hjälper med "det fixar sig" utan verkligen tog tag i det. Det kändes så himla skönt, som en propp som varit sluten äntligen löstes upp och jag kunde andas igen.

Idag vaknade jag och tänkte "mitt liv är inte så pjåkigt ändå" - och det levde jag med. Sen kom min mentor och lämnade en lapp om högskoleprov man kan göra för att sedan kunna söka högskola osvosv. Så antingen i vår eller i höst så sätter jag mig med ett högskoleprov - vet inte, men på något sätt kändes det rätt och så....vuxet? Som om jag precis tagit mina första steg mot MIN framtid, något som JAG vill. Nu är det jag som bestämmer mig framtid, JAG, enbart jag. Det kändes, vuxet.. ja precis, VUXET!

Sen när jag satt på min Svenska B lektion fick jag tillbaka mitt Antik-prov(innehåller bla Iliaden, Odyssén(?) osv). Och jag klarade det! :D Jag blev så himla glad!

Sen blev jag ledsen, Snäckan åker i veckan. Jag vet inte varför jag blev så oerhört ledsen, men det sprack inom mig. Jag ville bara skrika, säga nej och egentligen krama min pärla och viska i hennes öra "du kommer aldrig härifrån så länge jag kan sätta stopp" men det kan jag ju inte...

Min älskade underbara häst...

KOMMER ETT INLÄGG OM HENNE SENARE...